Livs morfar

Om Livs morfar hade levt skulle han fyllt 78 år idag.

Han hade låtit henne gunga på sin fot, kramat henne lite för hårdhänt, men kärleksfullt, och kastat upp henne högt upp i luften.
Hans vita hår skulle fortfarande vara tjockt och strävt, porerna på den stora uppnäsan grova och händerna valkiga efter många år av hårt leverne.
Hans språk ganska ovårdat och hans åsikter starka och inte särskilt politiskt korrekta.
Han hade säkerligen lämnat både ett och annat att önska, men han hade älskat henne av hela sitt hjärta.

Han har varit borta många år men jag kan ändå känna sorg över att han aldrig fick träffa henne.

Fru inspiration

Dumsurfar för att hitta inspiration. Det går sådär. Nej, det går faktiskt sämre än sådär. Jag kammar noll.

Tar ett varv runt lägenheten. Det går ganska snabbt, så stort bor vi inte. Tvätten, disken, det sovande barnet  (halleluja hon sover) krukväxterna..
Det känns som jag tjatat mig till leda om det mesta omkring mig vid det här laget.

Kammar ungefär 0.5 i inspiration (men ser desto fler fläckar av något oidentifierbart jag borde lägga lite energi på att tvätta bort).

Lägger mig på soffan igen. Stirrar ut på lyftkranarna jag ser mot den ljusblå himlen. De har jag också skrivit om förut.

Väntar. Ingenting. Nu ger jag upp. Fru inspiration kan kanske kan komma på besök en annan dag. Eller i ett annat liv.

Men det blev i alla fall några ord till dagens inlägg i #blogg100

De mysiga vardagsmornarna

De mysiga vardagsmornarna måste vara en myt skapad för att ge varje småbarnsförälder mindervärdeskomplex. Du vet de när man kramas, ler och äter frukost tillsammans. Och har tid att läsa morgontidningen.

Hos oss blir det krig. Varje morgon. Så till den milda grad att jag föredrar att kliva upp i gryningen och smyga iväg till jobbet innan någon annan är uppe. Och då är jag inte ens särkilt morgonpigg av mig.

På tal om egentid

Idag består den av en stund på soffan medan mission impossible pågår i barnrummet; Att få en speedad dotra att varva ner och förhoppningsvis somna innan pappan gör det. Det tjattras och stökas. Håller man inte tyst en sekund känner man inte att man är trött. Att hon vaknat kl 06, gått en hel dag på förskolan och sedan varit ute och lekt tre timmar efter det verkar inte beröra henne. Själv är man rätt mör. 

Man lär sig värdera sin tid. Tiden för en själv kan vara en stund på tunnelbanan, en längre dusch (helst en utan någon som leker tittut med duschdraperiet,  men jag är inte så kinkig. Det går det med i värsta fall). Eller en stund på soffan när man bara hör tjattret genom en stängd dörr.

Inlägg 54 i #blogg100, en utmaning att skriva varje dag i 100 dagar. Drygt halvvägs, då kan man väl få känna sig lite stolt i alla fall.

Nästan som egentid

Tidig söndagsmorgon,  en buss full mer barn. Dottern sitter nöjd med farmor och jag får sitta i lugn och ro och se landskapet passera förbi medan jag äter min smörgås. Definitionen på lugn och ro har förändrats något de senaste två åren, kan man säga. Ju mer stoj det är omkring oss, desto större chans att jag får sitta i fred. Att ögonen svider av trötthet efter en natt bredvid ett hostande litet vilddjur gör mindre när solen skiner. Idag ska vi se andra vilddjur på Kolmårdens genrep inför öppning.

Morgon

Lakanet har korvat sig. Från vardagsrummet hörs gälla röster från tecknad film och dottern som protesterar när pappan lämnar hennes sida för att göra kaffe. Steg längs grusgången på innergården, luckan till sopnedkastet som slår igen.
Jag ligger kvar en stund, lyssnar på de välbekanta ljuden och känner mig tillfreds med att det är lördag. Och med livet i stort.

Fredagsglädje

Extra mycket skratt vid kaffet på jobbet. Motiverade motionärer på lunchpasset som jag hoppade in och tog. Baren full redan 16.30 när jag kommer dit för ett glas efter jobbet. Trevlig stämning, bra musik. En oväntat bra middag på lokal,  uppmärksam och kompetent service. Sovande barn när maken och jag kommer hem efter date på tu man hand.

Japp, denna helg börjar bra.