Frustrationen

När man driver på som en slavdrivare hela morgonen för att få trött 2-åring på banan och komma iväg så man själv ska komma till jobbet i vettig tid.
Väl på förskolan försenas man av stopp i vattenbrunnen på gården. Man tappar inte humöret utan traskar tappert upp för trapporna, stretar på barnet gallonställ. Lämnar henne för att bada i leran och skyndar ner till tåget. Sommartidtabell råder. Nu var man inte alls ute i god tid längre.

Advertisements

Jag saknar det

Skrivandet. Stunden av eftertanke. Ok, så fasligt eftertänksam var jag kanske inte varje dag, men hur som helst.

Rutiner sätter sig snabbt. Värt att minnas när man ska lära sig en god vana. Som att ta trapporna istället för hissen. Eller att göra knipövningar medan man borstar tänderna. Knipövningar är bland det tråkigaste som finns men ack så nödvändigt för de allra flesta kvinnor som fött barn.
En av många saker man inte visste innan. Jag antar att det är lika bra för jag hade inte kunnat ta till mig det i alla fall.

Något annat jag inte kunde ana var oceanerna av tålamod man kan uppbåda. Eller självföraktet när tålamodet spricker. När man hör sin egen röst gå upp två oktaver och man skriker något genomtänkt som “SÄTT DIG NER! NU!!!” Funkar jättebra om målet är att få den lilla att kasta sig på golvet och illtjuta.

Så lite halvt rutinartat kommer jag skriva ibland. Komma ihåg att göra mina övningar ibland. Ta trapporna (där är jag faktiskt redan hemma) och andas djupt innan jag skriker ikapp med lillan. Då kan jag än så länge skrika högre än hon.

I mål

#Blogg100 är idag genomförd. 101 inlägg på 100 dagar. (Första dagen var jag överambitiös och skrev två inlägg) Ibland har jag  slarvat och glömt och härom dagen när jag skulle kolla hur jag låg till misslyckades jag med räknandet. Nåja,  jag har aldrig påstått att jag är smart. Eller det har jag säkert, men det lyckas jag ju motbevisa titt som tätt. Tack och lov är WordPress smartare och räknar åt mig. Döm av min förvåning när jag sent igår kväll fick notifieringen att jag skrivit 100 inlägg. Hur gick det då? Bra. Jag har ju genomfört, eller hur. Att det skulle vara varierande kvalitet sa jag redan från start. Sen kan jag väl konstatera att man bör ha mer uttänkta ämnen om man ska skriva varje dag. Upprepningarna blir många och vardagen innehåller inte alltid sådant material man lätt återger i skrift. Tro det eller ej, men allt vill jag inte basunera ut på nätet heller. Det som berör en mest, som skulle kunna ge de där riktigt bra texterna,  vill jag ibland hålla för mig själv. Kommer jag fortsätta skriva? Jag hoppas det. Men inte varje dag. Just nu är jag rätt trött på mig själv och mina ord. Förhoppningsvis ger det med sig. Men jag är nöjd med att jag de allra flesta dagar tvingat mig själv att skriva även när det tagit emot rejält . Och när jag väl börjat har det oftast varit givande. Och ibland riktigt bra. Om inte annat får jag väl anta utmaningen igen nästa år. Eller hitta ett ämne att koncentrera skrivandet kring. Så helt oceremoniellt säger jag tack och hej till #blogg100 2015.  Min sida #virrpinnen har jag kvar och återkommer inom kort. Tror jag.

Lång dag

Dagen inleddes 04.45 med att skutta ur sängen. Det var faktiskt ett skutt. Hjärtat i halsgropen när larmet satte igång mitt i en dröm. Det är aldrig ok att bli väckt så dags. (minns med fasa de många mornar jag halvsovit på soffan från 04 med en trilskande 1åring i famnen och en flaska välling i handen, för att sedan ta mig iväg till jobbet).

Tjänsteresa till Göteborg står på agendan. En bra dag full av givande samtal och intressanta kulturkrockar. Italienare som fryser på Liseberg i svenska juni. Mitt första besök på den stora nöjesparken. Definitivt inte sista.

Förundrad konstaterar jag att jag är igång fortfarande kl 23. Sen kommer jag på; har knappt druckit kaffe på två veckor. Idag slutade jag räkna antal espresso vid lunch. Befinner man sig på en kaffemässa är det ju svårt att låta bli. God natt då?

Heldag med 2 åringen

När dottern är rädd för dammsugaren, då vet man att den inte används alltför ofta. Så idag har vi tränat hushållssysslor och lekt leken plocka i så mycket du bara hinner i varukorgen på Ica och kolla om mamma hinner plocka ur i samma takt.
Stolt som en tupp körde hon den lilla vagnen i ilfart mellan hyllorna, och det blev bara ett litet trauma när hon inte fick bygga vidare på legot i lekhörnan mer än några minuter. Sen avrundades dagen med en störtdykning på badrumsgolvet och jordens fläskläpp. Nu ser hon ut som hon har fetaste prillan under överläppen.

96 av #blogg100

Inte konstigt att jag tycker att jag inte har något att säga längre. 96 dagar av skrivande avklarade. 4 to go! När man vänt in och ut på sig själv och sin omgivning dag efter dag i drygt tre månader finns det liksom inte så mkt mer att komma med. Men uthållighet är en dygd,  jag ska nog lyckas svamla ihop några ord i fyra dagar till. (oh joy! tänker du som inte har något bättre för dig än att läsa mitt svammel. Skyll dig själv.)

Jag fortsätter på ämnet resor.

Jag brukade tycka att det inte fanns något bättre än att ensam anlända till en främmande plats, gärna på någon ogudaktig tid på dygnet, utan en krona lokal valuta på fickan och utan att veta var jag skulle sova den natten. Större frihetskänsla fanns inte. Ung och fri, modig (dumdristig? Absolut.) och äventyrslysten.

Nu för tiden ser det lite annorlunda ut. Internet har tagit bort spontaniteten. (tantvarning på den? Nej, inte ens varning). Bara för fem år sedan anlände vi (då reste jag inte ensam längre, utan med min man) till platser och knatade runt tills vi hittade lämpligt boende. Nu förbokas allt. Bekvämt?  Javisst. Lika spännande? Nja… Annorlunda. Men för en småbarnsförälder som väljer att betala lite extra för att vettiga flygtider, ta in på hotell istället för att sova på en flygplats osv , helt rätt.

Inga mer loppanfrätta madrasser,  papperstunna väggar, rum där enda belysningen är en naken glödlampa i taket. Inga fler delade badrum.

På sätt och vis saknar jag det. Allt från den äckliga madrassen till oansvarigheten och den totala friheten.

Gnällfritt

När solen skiner finns det inte lika många tragikomiska inslag i omgivningen att skriva om. Folk beter sig till och med hyfsat civiliserat i kollektivtrafiken. (Har inte åkt hem sent på natten på ett tag,  tydligen. Att nattsudda mer vore kanske lösningen på lite mer uppslag.)  
Även pelargonerna på balkongen tycks ha hämtat sig. Vad ska jag nu gnälla på?