Välsignat tillstånd

Man blir lätt ambivalent när något man egentligen är väldigt glad över känns så förbannat trist.

Om allt går som det ska får vi en ny liten familjemedlem i slutet av januari. På kvällarna när allt annat är stilla känner jag det lilla livet som sparkar tillbaka om jag buffar på magen.
Jag ser verkligen fram emot det, till skillnad från när jag väntade Liv, då visste jag ju inte vad jag hade att vänta.

Men vägen dit…

För att citera många kvinnor före mig: det finns inget välsignat med detta tillstånd.

Tänk dig nio månader när hela du och din fysik befinner dig i en nedåtgående spiral, samtidigt som de saker du gillar att göra mest tas ifrån dig.

Välsignat, my ass!

Mat smakar ingenting,  men du är konstant hungrig.
Du får plocka av vikt efter vikt på gymmet,  trots att du fortsatt att träna. Otåligt står du och trängs med alldeles för många andra för att ta rulltrappan några futtiga meter upp. Glömmer du, el väljer att strunta i det, blir du straffad med känslan av en hur en pinne sticks in precis vid svanskotan el ett hugg i nedre ryggen som nästan får dig att tappa andan. Dina rörelser blir fega och kraftlösa.
Dottern märker naturligtvis att du inte är i form, att du försöker undvika lyft och obekväma ställningar och svarar genom att vägra låta fadern lyfta upp henne i matstol samt blir hysterisk om du inte lägger henne de kvällar du är hemma.
Frustrationen över att inte kunna röra dig obehindrat river i dig. Du är totalt labil och gråter och skrattar om vart annat för absolut ingenting.

Du är väldigt lycklig över det lilla livet som ska komma.
Om bara vägen dit kunde gå lite snabbare.

Advertisements

17 nålar i baken

Hur startar du din vecka? Jag började denna genom att förvandla min bakdel till nålkudde. Sen somnade jag nästan om med rumpan i vädret och 17 nålar stickande ut. Helt dum i huvudet var det dags att åka till jobbet därefter och försöka prestera. Nästa gång ska jag boka in akupunkturen så sent som möjligt på eftermiddagen.

Viljestyrka

Jag häpnar varje dag över all den vilja som finns förpackad i den lilla 2 åriga kroppen. I varje steg hon tar, i varje ord hon säger. Det gör mig utmattad. Och stolt. Jag hoppas det håller i sig. Med den styrkan kommer hon kunna göra vad som helst. Bli precis vad hon vill.

Självinsikt

Sommarväder. Nu passar det med strålande sol, 20 grader plus och blå himmel. Bitterfittan i mig drar för gardinerna så solen inte blänker i dataskärmen och surar.

Ger mig ut lunchen. Uteserveringarna är packade och folk är glada och sommarklädda.

En sån klänning skulle jag ha, tänker jag när en skrattande tjej går förbi. Sen tittar jag ner på min runda mage. Nej, just det. Kanske nästa sommar.

Tillbaka till verkligheten

Fem veckor går snabbt. Men kan också kännas som en evighet. Semesterns fem veckor bjöd på lite av båda. Tid som sniglar sig fram och tid som försvinner. Fyra dagar in i arbetslivet känns det som man aldrig varit borta. Vilket faktiskt inte är helt oangenänt.

“Sommaren” kom och gick. Jag får lov att sätta den inom situationstecken, för detta var ingen riktig sommar.

Mina två första veckor hemma arbetade maken långa dagar.
Det finns visst något som kallas halvårsskifte för ekonomer, så jag och den vilda 2-åringen fick roa oss på tu man hand.
Lägg till dunderförkylningen som kom som ett brev på posten min första lediga dag, härliga hormonellt orsakade krämpor och kiss på golvet varje dag (Hej potträning). Så kul vi hade!

Sen blev det en kall vecka på Åland.

image

Vackert. Stillsamt (i alla fall när de tre 2-åringarna vi hade med oss sov). Regnigt. Inte hela tiden men varje dag. “Barnen har det så bra” har uttalats åtskilliga gånger. Man får vara glad för det.

Det hela avrundades med ett bröllop vi höll på att missa. Stryk höll på. Vi missade vigseln (tack Norwegian. Man tycker 6 timmars marginal var väl tilltaget, men inte tillräckligt uppenbarligen) och kom lagom till att se brudparet tåga ut ur kyrkan.

Ett par turer till skärgården har vi hunnit med också,  x antal mil på cykel, samt ett antal av stans sevärdheter och en heldag på Parken Zoo i Eskilstuna.
Inte så illa när man tänker efter.
Men. Men. Ja vad då? Det känns mest som en icke sommar. Några glimtar räcker inte längre än att påminna en om vad man längtar efter.

image

Nu är vardagen igång. Det är inte oangenänt som sagt. Men längtan efter lite sommar är kvar.