Man blir lätt ambivalent när något man egentligen är väldigt glad över känns så förbannat trist.
Om allt går som det ska får vi en ny liten familjemedlem i slutet av januari. På kvällarna när allt annat är stilla känner jag det lilla livet som sparkar tillbaka om jag buffar på magen.
Jag ser verkligen fram emot det, till skillnad från när jag väntade Liv, då visste jag ju inte vad jag hade att vänta.
Men vägen dit…
För att citera många kvinnor före mig: det finns inget välsignat med detta tillstånd.
Tänk dig nio månader när hela du och din fysik befinner dig i en nedåtgående spiral, samtidigt som de saker du gillar att göra mest tas ifrån dig.
Välsignat, my ass!
Mat smakar ingenting, men du är konstant hungrig.
Du får plocka av vikt efter vikt på gymmet, trots att du fortsatt att träna. Otåligt står du och trängs med alldeles för många andra för att ta rulltrappan några futtiga meter upp. Glömmer du, el väljer att strunta i det, blir du straffad med känslan av en hur en pinne sticks in precis vid svanskotan el ett hugg i nedre ryggen som nästan får dig att tappa andan. Dina rörelser blir fega och kraftlösa.
Dottern märker naturligtvis att du inte är i form, att du försöker undvika lyft och obekväma ställningar och svarar genom att vägra låta fadern lyfta upp henne i matstol samt blir hysterisk om du inte lägger henne de kvällar du är hemma.
Frustrationen över att inte kunna röra dig obehindrat river i dig. Du är totalt labil och gråter och skrattar om vart annat för absolut ingenting.
Du är väldigt lycklig över det lilla livet som ska komma.
Om bara vägen dit kunde gå lite snabbare.
