Urladdning

När du är van att hålla igång och röra på dig blir du ingen trevlig människa när kroppen plötsligt hindrar dig från att göra det. Frustrationen samlas utan att du kan göra av med den på något sätt.

Så ikväll, trött som få och med rejäl huvudvärk som bankat bakom pannbenet hela dagen lämnade jag dottern skrikande hemma. Inte ensam så klart, pappan var där. Det är bara det att hon är inne i (ännu en) extremt mammig period.
Hela vägen ner till källaren hörde jag henne skrika. Satte mig på cykeln och trampade iväg till gymmet.

Cirkelfys stod på agendan. Ytterst tveksam till hur det skulle gå. Raden av övningar jag ska undvika är lång. Raden av övningar jag inte vet om jag fixar just nu är ännu längre. Självmedveten ställer jag mig någonstans i mitten och försöker inte synas. Undrar vad folk ska tycka. “Är hon knäpp som väljer att gå på detta när hon är på smällen? Varför tar den lata fan inte i mer? ” Osv osv. Som om folk hade tid att fundera på det! Jag vet mycket väl att alla har fullt upp med sig själva och att ingen bryr sig om vad du sysslar med. Egentligen, vet jag det. Det är bara lätt att glömma bort när man är ur balans.

Uppvärmningen går ok. Jag byter ut några av övningarna och fegar på några andra. Hoppas att jag inte stör någon.

Första varvet. Det känns bra. Jag orkar faktiskt. Andningen ökar. Pulsen stiger. Med dem humöret.

Andra varvet. Jag lägger på mer vikt. Ger min gruppkamrat signal om att sträcka på sig och dra bak skuldrorna. Hon nickar tackade och lyder. Sista övningen på varv två dunkar pulsen i öronen och jag har gåshud. Endorfinerna dansar lyckligt i kroppen.

Varv tre. Fokusera. Ta i. Håll ut. Jag skrattar när jag misslyckas hålla balansen på en övning och tjuter av glädje i en annan. I mål.

Behagligt trött plockar vi undan redskapen. I rörligheten tar jag det försiktigt för att inte pressa i ytterlägen.

Nöjd. Så förbannat nöjd.

Tacksam  cyklar jag hem till en bakande make och ett sovande barn. Kanske får jag betala för kalaset imorgon, men det var det fanimej värt!

Advertisements

Höst

Den första september kom hösten som ett brev på posten. Regn, fullpackad tunnelbana,  svartklädda människor, längre arbetsdagar, förkylningar, löss och magsjuka går på förskolan.
Men dottern bryr sig inte. Hon drar glatt på sig regnstället och hoppar i varje vattenpöl.
Välkommen september.