Resultatet av 10 år tillsammans

Det blev inte två veckor till.  Det blev två dagar. Jag hade nästan på känn att det var på g men man vill ju inte ropa Hej och bli besviken…

Exakt kl 20.30 den 16 januari 2016 såg en vacker liten pojke dagens ljus. Jag skrek rakt ut av förvåning när jag såg att det var en kille. 

Förlossningar är ju aldrig roliga (de som påstår något annat är antingen förståndshandikappade eller ljuger) men denna får betyget dräglig i alla fall. 

Två dagar senare ramlar vi rakt in i kaoset hemma med en väldigt skeptisk och febrig storasyster som måste stanna hemma från förskolan och är väldigt ledsen och arg på sin mamma. Hon har aldrig valt bort mig förut så vi talar om två brustna hjärtan.

Sömnen lyser med sin frånvaro,  förberedelserna hemma kom av sig lite då vi trodde vi skulle ha mer tid och orken och tålamodet tryter snabbt.

Det är väl bara vänja sig.  Jag och maken hinner säkert prata med varandra igen när de blivit tonåringar. Den 17 firade vi 10 år tillsammans.  Man får ju säga att två underbara barn ändå är hyfsat resultat av det.
image

image

Live från Sös (skrivet tidig em 16-01-16)

Natten var lugnare än vanligt. Jag sov faktiskt större delen av den, vilket inte hör till vanligheterna.
Halvt som halvt vaken kring kl 8 i morse  känner jag hur något händer i kroppen. Vätska rinner ur mig följt av molande smärta i nedre ryggen. Nej, inte nu! är min första tanke.  Jag ska ju på spa med några goda vänner idag. Strax därefter kommer insikten. Barnet är på väg.  Hurra!
Sen händer ingenting.  Vätskan fortsätter sippra ur mig (grymt obehaglig känsla) men ingen smärta.
Farföräldrarna kommer för att ta hand om Liv.  Hon vinkar glatt och säger “bebisen komma nu”.
På förlossningen konstanteras att vattnet mkt riktigt gått, men att barnet inte inte fixerats i mitt bäcken ännu. För att inte riskera att navelsträngen trillar ner och kläms åt ska jag stanna till sängs och bebisen kontrolleras med jämna mellanrum.  Så nu väntar vi. 

image

I väntans tider

Knappt två veckor kvar. Kroppen är tung och på kvällarna går det snabbare att räkna upp var jag Inte har ont. Det är fascinerande. Dagen innan jag födde Liv var jag ute och gick en mil i hyfsat högt tempo. Nu tar en promenad som vanligtvis går på 20 minuter dubbla tiden.  Samma kropp. Visserligen nästan tre år äldre, men ingen märkbar skillnad på fysisk form i början av graviditeten. 

Längtar. Efter att det lilla livet ska komma till oss. Efter att ha två små vildingar som springer kring mina ben. Skratten. Kramarna.
Realisten i mig lägger genast till vaknättern, tårarna, frustrationen.  Nåja.  Må så vara.

Längtar efter att inte frusta av ansträngning varje gång jag böjer mig. Kunna röra mig obehindrat.  Att långsamt bygga upp min kropp igen. Låta det ta tid.

Snart.  Knappt två veckor kvar. Hoppas jag.