Staying sane

Jag trodde vabruari var en myt. På riktigt.  Men i år har den avskydda månaden slagit ut oss rejält. Vi har hittills vabbat  mer än på en månad än vad vi tidigare gjort på 1,5 år. Då har vi visserligen varit rätt förskonade hittills, men det är ju härligt att det slår till lagom till när man har en nyfödd bebis hemma.

Liv gör skäl för sitt namn och att vara själv med henne en hel dag kan i vanliga fall vara något av en plåga. Jag vet att man inte får säga så som förälder, men ärligt talat: Hur kul är det att pärla, gömma, måla, dega, sjunga pippi osv timme ut och timme in? Fightas vid varje måltid och ha en  svartsjuk snart 3-åring klättrade över dig varje gång du ens tittar  på bebisen? Det som kallas “personal space” har du glömt för länge sen och du har konstant en liten människa som petar dig i ansiktet,  pillar dig i håret alternativt ligger på golvet och skriker “mamma bära”.

Självklart älskar jag henne till månen och tillbaka – men hon är intensiv.  Lägg till lite extra känslighet pga nyfödd lillebror och sjukdom på det.  Lägg även till sömnbrist, skallen full av snor och  långvårdshosta på dig själv.
It’s a match made in hell.  

Efter nattning har jag gett mig ut i vinterkylan och promenerat gata upp och gata ner med musik i lurarna för att rensa ur huvudet och traska ut frustrationen.  Det gör underverk.

image

image

image

Man vet att det är illa

…När man sitter i soffan med bebis i famnen och lipar till reprisen av “Så ska det låta”. För att det är så fint.

Föräldraskapet har en förmåga att förvandla den mest hårdhudade till ett blödigt våp.  Nu var jag inte speciellt hårdhudad till att börja med, men det här är ju larvigt.  Jag skyller på förkylningen, sömnbristen och självklart den härliga cocktailen av hormoner jag går runt på.

Men det är faktiskt ganska fint…

Bara 37 eller ge hit den djävla champagnen

Jag är inte mycket för att fira födelsedagar. Inte mina egna i alla fall. Men denna gång såg jag fram emot att få dricka champagne dagen till ära. Det festligaste jag druckit på nio månader är ju typ sötsliskig “dryck av ciderkaraktär”

Delar av familjen verkade dock ha sin egen agenda.

Lillgrisen gjorde sitt bästa för att jag skulle känna mig betydligt äldre än mina  37 år genom att hålla mig vaken till 01.30 och sedan väcka mig en gång i timmen resten av natten.  06.30 tyckte storasyster vi hade sovit tillräckligt så då var det bara snällt att pallra sig upp.
Som svar när jag sa att jag fyller år idag fick jag höra “Nä, jag fyller år”
Jaha, tack då.

Pappan hade tagit sig tidigt till jobbet för att kunna hämta dottern på förskolan. Hon fick väldigt bråttom hem för att gratta mig när han hämtade.
D v s för att öppna mina paket.

Sen gick kvällen i ett som den gör med en snart 3-åring i hasorna och en lillgris vid bröstet. 

När champagnen äntligen korkas upp är jag så trött att ögonen går i kors. Lillgrisen skriker och när maken försöker säga nåt gulligt svarar jag  “ge bara hit den djävla champagnen”

Skål för mig.
 

Min fantastiska kropp

Provocerande titel, eller hur?! Som kvinna är det ju näst intill kotym att skämmas lite för sin kropp. Eller åtminstone låtsas att man gör det… Eller slutade man göra det efter tonåren?  Jag vet inte. Någon gång längs vägen slutade i alla fall jag att skämmas. 

Som nybliven tvåbarnsmor är jag fylld av förundran över vad kroppen klarar av. Tänk att den där fantastiska lilla människan han växt inom mig, pressats ut ur min kropp och nu livnärs genom mjölk från min kropp. Att kvinnor kan göra detta gång på gång.

När jag väntade Liv var jag frustrerad över kroppens förändringar och förväntade mig att allt skulle fungera som vanligt av sig själv när hon var ute.  Väldigt naivt av mig. Denna gång är jag fylld av ödmjukhet.  Magen har snabbt krympt flera storlekar men fladdrar lös innanför tröjan som en välgäst deg. Hormonranden lyser mörk på det blekfeta. Det gör inget.

Han är perfekt

Just nu. När han ligger vid mitt bröst, blicken vaken, den lilla kroppen mjuk och avslappnad.  Det är häftigt att lära känna denna lilla människa. Hans syster avgudar honom. Efter några dagars kris och sjukdom mjuknade hon snabbt.  Nu tittar hon bekymrat på mig varje gång han låter.  Mamma, han är hungrig,  säger hon. Ibland drar hon upp tröjan och matar sin docka på samma sätt.

En ny vardag börjar idag. Pappan jobbar efter sina 10 dagar.  Jag är lugn på ett helt annat sätt än när jag skulle vara ensam med Liv. Han är lugn på ett helt annat sätt än storasyster var. Än så länge.

Resultatet av 10 år tillsammans

Det blev inte två veckor till.  Det blev två dagar. Jag hade nästan på känn att det var på g men man vill ju inte ropa Hej och bli besviken…

Exakt kl 20.30 den 16 januari 2016 såg en vacker liten pojke dagens ljus. Jag skrek rakt ut av förvåning när jag såg att det var en kille. 

Förlossningar är ju aldrig roliga (de som påstår något annat är antingen förståndshandikappade eller ljuger) men denna får betyget dräglig i alla fall. 

Två dagar senare ramlar vi rakt in i kaoset hemma med en väldigt skeptisk och febrig storasyster som måste stanna hemma från förskolan och är väldigt ledsen och arg på sin mamma. Hon har aldrig valt bort mig förut så vi talar om två brustna hjärtan.

Sömnen lyser med sin frånvaro,  förberedelserna hemma kom av sig lite då vi trodde vi skulle ha mer tid och orken och tålamodet tryter snabbt.

Det är väl bara vänja sig.  Jag och maken hinner säkert prata med varandra igen när de blivit tonåringar. Den 17 firade vi 10 år tillsammans.  Man får ju säga att två underbara barn ändå är hyfsat resultat av det.
image

image

Live från Sös (skrivet tidig em 16-01-16)

Natten var lugnare än vanligt. Jag sov faktiskt större delen av den, vilket inte hör till vanligheterna.
Halvt som halvt vaken kring kl 8 i morse  känner jag hur något händer i kroppen. Vätska rinner ur mig följt av molande smärta i nedre ryggen. Nej, inte nu! är min första tanke.  Jag ska ju på spa med några goda vänner idag. Strax därefter kommer insikten. Barnet är på väg.  Hurra!
Sen händer ingenting.  Vätskan fortsätter sippra ur mig (grymt obehaglig känsla) men ingen smärta.
Farföräldrarna kommer för att ta hand om Liv.  Hon vinkar glatt och säger “bebisen komma nu”.
På förlossningen konstanteras att vattnet mkt riktigt gått, men att barnet inte inte fixerats i mitt bäcken ännu. För att inte riskera att navelsträngen trillar ner och kläms åt ska jag stanna till sängs och bebisen kontrolleras med jämna mellanrum.  Så nu väntar vi. 

image